Genom dunkla fönster –en ladugård överlever sig själv i Östersund

Min uppväxts gård dominerades av en uttjänad ladugård. För mig var den främst ett vindskydd, trots stora glipor stoppade dess timmerväggar nordanvindarna från att blåsa över gården. Mulna sommardagar försökte jag ibland använda den som bollplank, men hindrades av oklippt gräs och sviktande portar. Mina försök accelererade bara lätt det pågående förfallet. Men för de äldre på gården var ladugården mer än så.

Johan

1800-talets jordbruk kring Östersund var småskaligt och inriktat på självförsörjning, ofta kombinerat med skogsbruk. Statistiken skvallrar om att nöt, får och potatisodling var vanligt, åtminstone på länsnivå. Fram till 30-talet växte potatisodlingen och arealerna slåttervall, men fårhållningen minskade. Det var nu, strax före andra världskrigets utbrott, som en man från Sveriges sydligare bredgrader beslutade sig för att låta släktnamnet göra sin återkomst bygden som lämnats i vredesmod generationer tidigare. Under brinnande världskrig köptes en bondgård i Östersunds socken. Beredskapsplaceringar längst den svensk-finska gränsen och senare jobb som husdjurskonsulent och agronom medförde att det dagliga arbetet på gården måste utföras av hans hustru och svärföräldrar. Liksom andra gårdar i trakten hade den då självförsörjningsinriktning; där fanns grisar, kor, får och höns samt skogsmark. Hästar användes till det tyngre arbetet. Regionalt föredrogs nordsvensken, en lätt, pigg, rörlig och tålig brukshäst som passade bra i både jord- och skogsbruk. I mannens hemtrakter, med tyngre jordbruk, föredrogs ardennerhästar men någon sådan blev det inte nu. I länet som helhet sjunker antalet hästar sedan 1800-talet, men i socknen skede en markant ökning fram till 1951.

Vid 40-talets slut hade får och kor försvunnit från gården, som från så många andra. Med Johansmå barn på en gård som, för mannen, bara var en bisyssla fanns inte tid till allt. Svinhållning och skogsbruk fokuserades och barnen tog tidigt del av det. För dem blev det svårt att gå i föräldrarnas fotspår efter att ha hört hur ångestfyllt grisarna skrek när de hämtades av slaktbilen. Med tiden krävde barnen mindre passning så andra verksamheter prövades. Nästföljande decennium hölls utöver svinen ett 50-tal värphöns i ladugården, som förvandlades till en liten fabrik. Äggen paketerades och transporterades sedan in till staden för försäljning. En liten kvarn användes för malningen av djurfodret. Gården krävde stora arbetsinsatser från familjen, stora som små. Men detta var före TV:ns tid, timmar av vardagsunderhållning var en lyx få förunnad.

Under 50-talet förändrade tekniska lösningar snabbt bondens vardag. Ferguson-traktorn TE20, byggd i 33 000 exemplar och i Sverige kallad för ”Grållen”, ersatte hästarna och utgjorde startskottet för mekaniseringen av både jord- och skogsbruk. I kombination med urbaniseringsvågen och bondelivets fallande status ställde den jordbrukarna inför ett vägskäl vid 60-talets början; att antingen lägga ner eller satsa stort. Paret på gården väljer det sistnämnda och fokuserar återigen på skogen och svinen. Som mest fanns på gården, cirka 200 svin. Enligt statistiken skulle detta åtminstone på 50-talet ha utgjort mer än hälften av socknens svin.

1966 är omställningen framgångsrikt genomförd och ladugården är med sina traktorer, elektriska maskiner och lagringsutrymmen mer än ett djurstall. Men här tar gårdens historia en tragisk. Mannen, som fortfarande bara är i den övre medelåldern, dör hastigt. Barnen är utflugna och ointresserade av att driva jordbruket vidare. Samtidigt köper Östersunds kommun upp stora ytor för att klara av en fortsatt urbaniseringstrend. Gårdens ängar och skogsmarker säljs inom kort till kommunen och jordbruket avvecklas. Ladugården står dock kvar, än har den användningspotential.

När 70-talet bryter in är avvecklingen fullbordad. Gårdens fastigheter är uthyrda och närliggande åkrar har sålts som kolonilotter. Ladugården står tom och förfaller. Statistiken antyder att gården inte var den enda i trakten med en sådan utveckling under tidsperioden. Det tycks ha skett stora minskningar i socknens areal av jordbruksmark och på länsnivå har många av djurslagen minskat i antal. De följande åren används ladugården periodvis som förråd och som stall för en av de då populära ridskolorna. Men när den förfallit för mycket även för detta köps den och tillhörande mark av kommunen. Sedan står den tom till 90-talet, tillräckligt länge för att jag som tredje generation på gården ska kunna minnas den.

Det var en stor byggnad, sällan värd att ta sig runt för ett barn. De dammiga fönstren gick inte att se igenom och golvet var ruttet, de bärande delarna på väg att kollapsa. Jag fick aldrig gå in. Så ladugården var bara ett vindskydd, en del av gårdens inramning och stundtals ett hopplöst bollplank. Kanske hade jag haft en fotbollskarriär istället, om portarna suttit fast ordentligt?

Trots allt fanns det inslag i min uppväxt som ekade av gångna tider. I en halvt igenvuxen åker odlade vi potatis några år. Vassa och farliga maskiner stod kvar källaren och ibland Johan1hittade jag och min bror benbitar som vi fascinerades av. Kunde de vara dinosaurieben? Nej, på sin höjd ett svinkranium. För de vuxna på gården symboliserade ladugården något mer, ett arv som inte kunde förvaltas. Skelettet av en ambition som dog med min farfar och ett smärtsamt minne. Den överlevde sitt syfte allt för länge.

Någon gång på 90-talet genomförde kommunen en hastig rivning, innan ladugården hann kollapsa av sig själv. Med den försvann de sista spåren av jordbruket som bedrivits på gården. Idag är Östersunds åkrar och ängar täckta av bostadsområden och fotbollsplaner.Johan1 I länet finns enligt statistiken fortfarande kor och får, men svin tycks ovanliga.  Länets geografiska läge gör det lämpligt för mjölkbönder och att döma av antalet kor är åtminstone mjölkproduktionen fortfarande relativt utbredd. Slåttervall odlas alltjämt på stora arealer. /Johan Holmen

 

 

 

Om jordbruketisiffror

Jordbruket i siffror är en blogg från Jordbruksverket. Här lyfter vi fram intessanta siffror och tipsar om statistik som kan ge en bakgrund till tidningarnas nyheter inom jordbruksområdet. Om du söker någon särskild statistik, kontakta oss gärna så ska vi gräva i vår statistikdatabas och se vad vi kan finna.
Det här inlägget postades i Fascinerande fakta och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Genom dunkla fönster –en ladugård överlever sig själv i Östersund

  1. Ping: Inspirerande socknar | Jordbruket i siffror

  2. Pia Ottosson skriver:

    Intressant och personligt att läsa Johan – de fina konstverken hade jag ju redan sett!
    Gårdshistorier, släkt och motsättningar tycks inte skilja sig nämvärt åt över landet…
    God fortsättning även om det inte blev som fotbollsproffs!
    //Pia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s