Skörd av spannmål 1913-2017

Skörd av höstråg

Fram till slutet av 1920-talet var rågen vårt viktigaste brödsädesslag. Det är en gröda som kan ge bra skörd även på magrare marker.  Under början av 1900-talet odlades höstråg i hela landet, även i Norrland. Skördeutbytet per hektar var ganska likartat oavsett var odlingen skedde. I takt med att självhushållet fick mindre betydelse minskade odlingen i skogsbygderna och i Norrlandslänen. Hektarskörden av höstråg har visat en hög ökningstakt sedan 1950-talet.  Ökningen har fortsatt även under de allra senaste åren, vilket delvis kan förklaras av att nya högavkastande sorter har tagits i bruk. Rågodlingen har också under senare år koncentrerats alltmer till Skåne, vilket bidragit till att höja hektarskörden på riksnivå.

skörd höstråg.jpg

Höstvete ger högst skörd

Bland spannmålsgrödorna är höstvete den gröda som vanligen ger störst skörd per hektar. Så har det varit under hela 1900-talet. Från 1960-talet och framåt har spannet mellan höstvete och de övriga spannmålsgrödorna till och med ökat något. Mönstret är detsamma i flera av länen. Trenden är särskilt tydlig i Stockholms, Södermanlands, Gotlands och Skaraborgs län. Under åren 1913–1920 var avkastningen av höstvete mellan 2 000 och 3 000 kg per hektar i de län som hade högst skördeutfall.

Det finns inte tillgång till uppgifter om skördenivåer vid enskilda gårdar från den tiden. Den högsta avkastningen av höstvete som någonsin redovisats på länsnivå uppgick till 8 210 kg per hektar. Det var den genomsnittliga skördenivån i Skåne län under 2009. Under sådana år med goda förutsättningar för högt skördeutbyte finns det många gårdar i södra Sverige som uppnått hektarskördar av höstvete på mer än 10 ton.

Skördarna kan variera mellan län enskilda år. År 1984 var hektarskördarna av höstvete i Stockholms och Uppsala län mycket låga, omkring 2 000 kg. Det berodde på att bestånden hade blivit uttunnade på grund av svåra övervintringsförhållanden samt regnigt väder under hösten vilket försvårade skördearbetet och medförde att stora arealer förblev obärgade. Under senare år har speciella högavkastande fodervetesorter börjat odlas alltmer. I den redovisade skördestatistiken ingår även mer lågavkastande höstsådda vetearter såsom dinkel, lantvetesorter etc.

lanskörd

Skörd av vårvete

Vårvete används framförallt för livsmedelsändamål. Omkring 20 % av arealen odlas numera ekologiskt. I Västra Götalands län är nästan hälften av vårvetearealen ekologiskt odlad. Den lägre skördenivån inom den ekologiska odlingsformen har en påtaglig inverkan på länets genomsnittliga hektaravkastning för vårvete.

vårvete.jpg

Skörd av havre

Fram till 1960-talet var havre den klart dominerande spannmålsgrödan. I de östra delarna av landet varierar havreavkastningen mycket mellan olika år. Det har sin förklaring i att grödan är torkkänslig, vilket är en nackdel i östra Sverige där det ofta är problem med försommartorka. Särskilt på Gotland visar tidsserien med hektarskördar av havre på fluktuerande nivåer. Havre odlas mest i de västra nederbördsrika länen och ger där väl så goda skörderesultat som vårkorn.

Under åren 1992 och 2006 var det svår sommartorka i stora delar av landet. De vårsådda spannmålsgrödorna drabbades hårt och framförallt havre gav då lågt skördeutbyte, även i Västsverige. På riksnivå har havre ändå visat en förhållandevis jämn avkastningsutveckling under 1900-talet. En viss nedgång märks under krigsåren. I början av 1940-talet var det flera år i rad problem med nattfrost och svår torka under vår- och försommarmånaderna, samt även brist på mineralgödselmedel. Under det senaste decenniet har ökningstakten för havre avtagit. Det kan till viss del hänga samman med att den ekologiska odlingen har blivit mera utbredd under senare år.

havre.jpg

Skörd av vårkorn

Vårkorn har varit den största spannmålsgrödan från slutet av 1960- talet till mitten av 1990-talet. Merparten används för foderändamål men produktionen av maltkorn till bryggeriindustrin utgör också en betydande andel. Vårkorn är den regionalt mest spridda spannmålsgrödan, som kan odlas i alla delar av landet. 

vårkorn.jpg

Under det förra århundradet skedde en kraftig utveckling av skördenivåerna inom jordbruket. För spannmålsgrödorna ökade skördeutbytet särskilt snabbt under 1950- och 60-talen och på 2010-talet var skördeavkastningen per hektar tre gånger högre än för 100 år sedan.  Under de allra senaste åren verkar dock ökningstakten för en del grödor ha minskat eller rentav avstannat.

Den kraftiga avkastningsutvecklingen är en följd av flera olika förändringar, inte minst ökad tillgång på produktionsmedel. Variationen mellan enskilda år är dock fortfarande stor – främst som en följd av vädrets inverkan på skördeutfallet.

Skiftesreformer och storleksrationalisering

Införandet av skiftesreformerna ledde efterhand till uppodling av ängsmarker och införande av vallar i växtföljden. Fördelningen av odlingsmarken på större skiftesstorlekar gjorde introduktionen av roterande växelbruk, effektivare redskap, dikning, nya sorter etc. enklare och redan under början av 1900-talet visade skördeavkastningen en stadigt uppåtgående trend. Storleksrationaliseringen har sedan pågått under hela perioden och var särskilt snabb under 1950- och 60-talen.

På gårdsnivå kunde en rationellare och mer maskinvänlig drift uppnås genom att öppna diken lades igen och vikar av åker inemot skogskanterna skars bort och planterades med skog eller växte igen. Större maskiner ökade möjligheterna att kunna utföra arbetsmoment som sådd, gödsling etc. vid optimal tidpunkt, vilket också bidrog till högre skördar.

I början av 1900-talet skedde en ökad diversifiering av växtodlingen i och med att vallen kom in i växtföljden, liksom flera nya grödor som raps, rybs och sockerbetor. Denna blandade jordbruksform, som är fördelaktig ur ogräs- och skadedjurssynpunkt, var sedan den vanligaste odlingsformen under århundradets första hälft. Med början under 1970- och 80-talen har ökade maskinkostnader pressat fram en alltmer långtgående specialisering.

Politiska mål

Under 1900-talets första hälft handlade de politiska målen om att öka produktionen av livsmedel och säkra självförsörjningen i landet. Exempelvis skedde under perioden ett stort antal sjösänkningar, samt utdikningar av mossar, kärr och myrar med statligt stöd. Dessa nyodlingar gav ofta hög avkastning under flera decennier. Myndigheterna avsatte även resurser för utbildning av lantbrukarkåren och för spridning av ny teknik. Under slutet av 1940-talet kom omfattande rationaliseringskrav. Målet var nu att jordbruket genom stordrift skulle producera livsmedel till låga kostnader.

Under de senaste decennierna har ändringar i miljölagstiftningen påverkat jordbruket i ökad utsträckning. Det har bland annat tillkommit regler för hur och när stallgödsel och växtskyddsmedel får spridas. En växande andel av stödet från statsmakterna utgör ersättning för lantbrukets förvaltning av livsmiljön – genom hävd av det öppna landskapet och bevarande av den biologiska mångfalden till framtida generationer. För att minska risken för växtnäringsläckage förvandlas på vissa håll tidigare odlade marker, oftast sådana med låg avkastningspotential, åter till våtmarker med hjälp av statsstöd.

Ökad odlingssäkerhet genom användning av mineralgödsel och växtskyddsmedel

Under efterkrigstiden ökade bruket av mineralgödselmedel både genom att användningen blev alltmer utbredd regionalt i landet och genom att gödselgivorna per hektar blev högre. Något senare ökade även användningen av växtskyddsmedel, samtidigt som andra sorter som var anpassade till de nya produktionsförutsättningarna togs i bruk. Det var också under mitten av 1900-talet som skördeökningstakten tog fart på allvar.

Genom en stegrad mineralgödsel- och herbicidanvändning från och med 1950-talet kunde lantbrukarna också tillämpa en friare växtföljd. Den allra senaste 10-årsperioden har gödselgivorna inte ökat, vilket sammanfaller med att skördeavkastningsökningen varit låg eller kanske obefintlig för många grödor.

De sämsta markerna har tagits ur produktion

Åkerarealen var som störst under åren 1915–1945. Några år därefter var minskningen i full gång och fram till år 1970 hade 18 % av åkerarealen överförts till annan markanvändning. Minskningen har fortsatt under resten av 1900-talet, men inte i samma snabba takt. Oftast är det åkermarken med lägst produktionspotential som tagits ur bruk. Det har bidragit till att den kvarvarande åkerarealen kunnat ge högre genomsnittligt skördeutbyte per hektar. Skördenivåerna påverkas också av ändrad fördelning av odlingsarealen för de olika grödorna mellan olika regioner med skiftande naturliga förutsättningar.

Källor

Statistiken är hämtad från Jordbruksverkets statistikdatabas, samt från vårt statistiska meddelande om skörd av konventionell och ekologisk odling. Texten är hämtat från vår historiska publikation ”Jordbruket i Siffror”

Om jordbruketisiffror

Jordbruket i siffror är en blogg från Jordbruksverket. Här lyfter vi fram intessanta siffror och tipsar om statistik som kan ge en bakgrund till tidningarnas nyheter inom jordbruksområdet. Om du söker någon särskild statistik, kontakta oss gärna så ska vi gräva i vår statistikdatabas och se vad vi kan finna.
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Skörd av spannmål 1913-2017

  1. Ping: 4,2 miljoner ton spannmål i år visar Jordbruksverkets skördeprognos | Jordbruket i siffror

  2. Ping: Torkåret 1992 | Jordbruket i siffror

  3. Ping: Skördarna på 1940 och 1950-talet | Jordbruket i siffror

  4. Ping: Svårår, nödår och torrår 1867-1868 | Jordbruket i siffror

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s