Utvecklingen av ängs-och betesmarker 1890-2013

Det här diagrammet är min favorit bland alla diagram i boken Jordbruket i siffror 1886-2007. Anledningen är att det med några enkla linjer visar en omvälvande förändring i jordbrukets markanvändning samtidigt som det visar hur svårt det är att med statistik följa en föränderlig verklighet.

Diagrammet visar utvecklingen av ängs- och betesmark 1891-2007. Det visar alltså marker som används till foder för nötkreatur, får, getter och hästar men som inte är åker, och inte heller skog. Det visar marker som är svåra att definiera och mäta eftersom gränserna mot såväl åker som skog och impediment ofta  är oskarpa. Det visar marker vars värde för jordbrukarna och för samhället har varierat de senaste 100 åren.

Ängsmarken minskar Mellan åren 1891 och 1919 redovisas naturlig äng. Det är mark som slogs varje sommar och sparades för att utfodra djuren under vintern. Det här är mark som inte går att plöja och som inte gödslas. Djuren vid den här tiden betade framförallt i skogen. Den naturliga ängen, det vi idag kallar slåtteräng, har numera så liten omfattning att den inte finns med i diagrammet. Av vårt senaste Statistiska meddelande kan man se att arealen slåtteräng var 8 000 hektar år 2013. Den naturliga ängen har allstå minskat från  1 400 000 i slutet av 1800-talet till 8 000 hektar i dag. 

Vill man istället jämföra den naturliga ängen i slutet av 1800-talet med all ängs- och betesmark vi har idag så är siffran för år 2013 runt 440 000 hektar. Summan av arealen ängs- och betesmark visar i diagrammet nedan.

Från slåtteräng till betesmark. Framåt 1930-talet kan man se att markanvändningen förändras. I statistiken försöker man skilja mellan slåtteräng där man slår gräs för foder och betesäng som i högre utsträckning betas.

Från naturlig mark till förbättrad mark. Betesmarkens avkastning tydliggörs i statistiken eftersom man lägger till en kategori för kultiverad betesmark, alltså betesmark som man förbättrat genom t.ex. gödsling och viss stenröjning. På 1950-talet slår man ihop betesäng och ängsmark till naturlig äng i kontrast till den kultiverade betesmark. Under 1960-talet finns bara den kultiverade betesmarken i statistiken. På 1970-talet när annan gräsbärande mark redovisas igen så kan man se att ängs-och betesmarken har minskat drastiskt sedan 1930-talet. Från och med 1980-talet redovisas betesmark som en post som innefattar den lilla ängsmark som finns kvar.

Jordbrukarstöden och stödens definitioner påverkar statistiken. I och med EU-inträdet, då det blev möjligt att söka stöd för betesmark så ökar arealen. Det är inte så att dessa betesmarker är nyodlade. De användes också före EU-inträdet men jordbrukarna redovisade dem inte i de årliga strukturundersökningarna, eller tänkte kanske inte själva på dem som betesmark. Efter EU-inträdet kan man också se att arealen i någon mån ökar eller minskar beroende på hur stödreglerna för betesmark utformas.

Diagrammen visar också att vi gör statistik på det som vi tycker är viktigt i varje tid. Vi har svårt att förutse framtida behov. Ängs- ocfh betesmarkerna var viktiga fram till 1950-talet, men sågs som ganska ointressanta under 1960-1980-talen. De hade förlorat sitt ekonomiska värde för foder eftersom det fanns åkermark så det räckte. De natur- och kulturvärden som vi idag ser i äng- och betesmarken hade inte börjat uppmärk-sammas så mycket att de ses som värda att ta med i statistiken. Det är svårt att sia om framtiden, men frestande att ändå försöka  fundera. Vilka marker eller vilka företeelser är det som vi idag tycker är ointressanta som kommer att vara viktiga om 50 år?

//Ann-Marie Karlsson